Elise Ottesen Jensen

"Jag drömmer om en dag, då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor är jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, ömhet och njutning."

Orden kommer från Elise Ottesen Jensen ”Ottar” RFSU:s grundare som 1933 tillsammans med några radikala läkare samt ett antal fackföreningsrepresentanter i Stockholm beslöt att starta ett riksförbund för sexuell upplysning – RFSU. I början var vissa reformer särskilt viktiga.



Ottar och hennes kolleger arbetade framför allt med att
- införa sexualundervisning i skolorna
- starta rådgivningsbyråer
- avskaffa preventivlagen

De verkade för
- rätten till abort
- rätten till sterilisering
- kostnadsfria preventivmedel till behövande
- avkriminalisering av homosexualitet

Elise Ottesen föddes 1886 i Højland utanför Stavanger i Norge. Hon var det sjuttonde barnet i en syskonskara av arton, av vilka endast elva nådde vuxen ålder. Hennes far Immanuel var präst, och modern Karen, född Essendrop, biskopsdotter. Liksom för andra flickor med samma klassbakgrund ingick pianospel och hushållslära i den unga Elises uppfostran, men också teoretiska studier. Att Elise skulle skaffa sig en utbildning och ett yrke verkar ha varit självklart. Men när prästdottern Elise vägrade konfirmera sig på grund av religiösa tvivel, blev familjerelationerna ansträngda.

Vid 17 års ålder började Elise studera till tandläkare, men en explosion i ett laboratorium satte stopp för de planerna – hon förlorade flera av sina fingrar. Elise utbildade sig istället till riksdagsstenograf, arbetade en kort tid som sekreterare i Trondheim, och slog sedan på 1910-talet in på den journalistiska banan. Vägen till journalistiken gick via ett allt större intresse för samhällsfrågor. I Trondheim arbetade Elise först på den radikala tidningen Nidaros, därefter den socialdemokratiska Ny tid. Efter flytten till Bergen på tidningen Arbeidet.

1914 när första världskriget bröt ut träffade Elise Albert Jensen, en av den svenska syndikalismens centrala gestalter. Paret flyttade till Köpenhamn och en son föddes som dog efter två dagar. I Köpenhamn försörjde sig Elise som korrespondent för norsk arbetarpress och översättare.

1919 flyttade paret till Stockholm där Elise efter en tid började arbeta som journalist på den syndikalistiska pressen. Som signatur valde hon Ottar, och det var som Ottar hon blev känd för en större allmänhet (gifte sig gjorde de först 1931). Ottar gav ut en egen månadstidning Vi kvinnor som lades ner efter dålig efterfrågan. Därefter skrev Ottar i ungsocialisternas tidning Brand under åren 1925 till 1928, samtidigt som hon också skrev tre böcker.

Genom sina artiklar och böcker blev Ottar ett känt namn och fick därigenom förfrågningar om att föreläsa. Hon fortsatte därefter att resa land och rike runt och agiterade mot ”könslagarna”, och förbuden mot abort och informerade om preventivmedel. I samband med föredragen provade Ottar in pessar på kvinnor. Ibland under väldigt primitiva förhållanden, bakom draperier, i kalla och dragiga föreläsningslokaler, på uthus med mera. Tekniken hade hon lärt sig av den kände och omstridde läkaren Anton Nyström, grundare av Stockholms Arbetarinstitut och författare till flera sexualvetenskapliga verk. Att prova ut pessar var något som många läkare inte alls kunde, eller ansåg sig inte böra kunna. Under fem år fick 1800 kvinnor pessar utprovade av Ottar.

Från 1920-talet och framåt ägnade sig Ottar i huvudsak åt sexualpolitik och upplysning. En orsak kan eventuellt sökas i hennes barndom. Modern Karens många graviditeter och sorg över flera förlorade barn kan ha bidragit till Ottars framtida engagemang. Systern Magnhilds öde gjorde det med all säkerhet. Magnhild blev sexton år gammal gravid med en grannpojke, och för att undvika skandal skickades hon till Danmark för att föda och adoptera bort sitt barn, ensam, rädd och helt okunnig om vad som skulle ske. Magnhild blev längre fram i livet psykiskt sjuk, något som Ottar kopplade samman med dessa händelser. Troligen spelade också andra faktorer in varför hon valde sexualpolitik och upplysning som sin livsuppgift. Hon var en radikal, orädd kvinna med ett starkt socialt patos och sexualpolitiken kunde då vara ett alternativ.

Under 1920-talet fick Ottar även ett internationellt kontaktnät i den så kallade Världsligan för sexualform. Genom Världsligan lärde Ottar känna sina amerikanska och engelska motsvarigheter men också många läkare och forskare. På 1940-talet samlade Ottar några representanter för olika familjeplaneringsorganisationer till en internationell sammankomst i Stockholm. De hade regelbundna möten och ur dessa utvecklades sedan IPPF, International Planned Parenthood Federation 1953. Ottar valdes till president för IPPF 1959, samma år som hon avgick som ordförande i RFSU.

Många frivilliga deltog i upplysningsarbetet och bildade lokalavdelningar runt om i landet. För att få pengar till verksamheten började RFSU sälja kondomer och senare även sjukvårdsartiklar. En försäljningsorganisation bildades nästan samtidigt som RFSU och det bestämdes att delar av vinsten skulle gå till Förbundet. En viktig anledning till att man bildade en försäljningsorganisation var att RFSU ville säkerställa att de kondomer som fanns på marknaden var av högsta kvalitet och därför importerade man själv för att förfoga över denna kvalitetskontroll.

Det var mycket svårt att erhålla stöd eller bidrag för den typ av verksamhet som RFSU bedrev. Delar av de frågor man drev var olagliga och Ottar var nära att hamna i fängelse vid ett flertal tillfällen. Genom att skapa egna ekonomiska resurser tack vare att vinsten från försäljningen gick tillbaka till Förbundet, fick RFSU också en frihet att oberoende driva sin verksamhet. I början drev RFSU sin kamp för upplysning, rättvisa och förändring i stark motvind men så småningom ledde arbetet till stora förändringar. Den öppenhet i sexuella frågor som vi har idag beror till stor del på RFSUs arbete. Flera gånger har också RFSUs krav lett till lagändringar.

Ottar gjorde sitt sista framträdande för RFSU på kongressen våren 1973. Då var hon svårt sjuk i cancer men steg ändå upp på podiet, liten och spröd och talade optimistiskt om de uppgifter RFSU hade framför sig och manade alla att fortsätta sprida budskapet om samlevnadsfrågor till den nya generationen.

Ottar dog den 4 september 1973.